brasilien_2Barnhemmet Creche Ninho i Brasilien råkade för två år sedan ut för en tragisk händelse. Efter en längre tids ihållande regn brast en dammlucka och staden Otoni Teofilo där hemmet ligger översvämmades av vatten. Personalen lyckades rädda alla barn men stora delar av byggnaden förstördes. Med hjälp av sponsorer har man idag återställt det mesta, en huskropp återstår att byggas upp men får vänta tills finansieringen är klar.

FadderbarnsFonden i banken har sedan åtta år tillbaka sänt bidrag till verksamheten vid barnhemmet. På vår fråga efter katastrofen om vad de mest önskade från oss svarade de: kramdjur! Sagt och gjort vi samlade in massvis av kramdjur, hörde oss för med posten hur man bäst skickar dem över Atlanten och insåg att det skulle bli på tok för komplicerat och dyrt. Det var då tanken slog oss. Vi åker och lämnar dem personligen! Så vidtog planeringen, vi skaffade kartor, pratade med turistbyrån, kontaktade resebyråer och tog in offerter. En sak var givet från början. Vi skulle inte bara besöka Creche Ninho utan även Läkarmissionens verksamhet Cemear i Rio de Janeiro och SOS-barnbyn i Manaus, Amazonas vilka vi också stödjer. Kring detta byggde vi upp en resplan. Vi blev fyra som reste, Karin Vikner, ordförande och Ann-Charlotte ”Lotta” Malm, vice ordförande i fonden, Lottas make Göran och Lena Åkerlund, pensionär från banken.
Naturligtvis så betalade vi hela resan själva.

Flyget gick via Paris till Rio.
Vi var tre dagar i Rio och de två första dagarna gick åt att turista. Vi bodde på Hotel Astoria Copacabana, som låg två kvarter från Copacabanastranden. Vi besökte marknader och var naturligtvis på den berömda stranden, som var lika fin som vi hade hoppats. Vi tog linbanan till Sockertoppen och åkte upp till Kristus statyn. Vilka fantastiska utsikter över Rio det var därifrån. Så vackert att se dessa kritvita skyskrapor och de mörkgröna höga bergen, de ljusa sandstränderna som fanns så långt man kunde se och det blå havet. Där uppifrån såg man inget av allt detta elände som finns.

I Rio är det en lugn och avslappnad stämning och man kände sig hemma från början. De som är födda i Rio kallar sig för Cariocas och de är mycket stolta över sin stad. Musiken styr mycket och en söndagseftermiddag spärrade man av körbanan vid stranden och dansare bjöd på en uppvisning. På kvällen såg vi en sambashow, där de ursprungliga danserna som kom från Afrika visades med mycket medryckande musik och fantastiska dräkter.
Förberedelserna höll på som bäst på sambaskolorna inför festivalen som inträffar i februari.

 

Cemear

Dag tre besökte vi Cemear, ett gatubarnscenter med skola för 253 barn i åldrarna 4-13 år från kåkstäderna i norra Rio. Antal anställda är 69. Själva centrat har byggts i ett före detta magasin och det ligger i ett industriområde långt norrut i de fattiga delarna av Rio. Det är Läkarmissionen i Sverige som har startat centret och det sköts av de entusiastiska Sergio, Ana och Moses Leão Goncalves. Vi blev hämtade av Moses, son till Ana och Sergio, eftersom taxibilar inte hittar eller rättare sagt inte vill åka till en sådan adress. Naturligtvis var byggnaden inhägnad precis som alla hus är i Rio. Det fanns övervakningskamera vid den låsta ingången och en vakt. Inne i anläggningen var många dörrar låsta.

Cemear har vi gett hjälp i flera år. De flesta barn är bara där under dagen och går hem på kvällen till favelorna (kåkstäderna), där våldet är oerhört utbrett, men ca 80 barn har så fruktansvärda hemförhållanden, så de får stanna på centret i veckorna. Ibland får de komma hem på helgen och då lockas någon anförvant att komma och hämta dem och får då med sig en korg med matvaror, annars så ’glöms’ barnet lätt bort. Barnen får undervisning både i vanliga ämnen, om hygien och hur man ska uppföra sig. Korridorerna var trevligt målade för att lära barnen att vara rädda om fina saker. Varje barn har ett eget skåp med egen kudde och eget täcke, så att de lär sig vad som är deras och vad som är andras.

Skolans undervisningsmetod liknade montesoriskolans idéer. Som exempel kan nämnas att även små barns meningar skrevs upp på svarta tavlan eller på papper. Även om barnen inte lärt sig läsa så kan de peka på vad de själva sagt och ser att det går att skriva ner och att andra kan läsa och på så sätt får de ett sammanhang mellan det skrivna och det talade språket. Alla barn var klädda i Cemear-T-shirts. Det är deras skoluniform och gör att inget barn behöver skämmas över sin klädsel och känna sig underlägset ur den synpunkten. Det är viktigt att få alla att känna sig värdefulla så de får självkänsla.

Målet är att de ska komma i kontakt med hur ett vanligt liv är så att de har något att jämföra med hur de har eller har haft det i favelan där dödsskjutningar, knark och misshandel är vardag. Vi fick ta del av en del barns bakgrund och när vi träffade dem och möttes av deras glada skratt och frimodiga uppsyn, så förstår man att det finns hopp för barnen trots allt.
Vi skänkte 5.000 kr på plats till verksamheten, många pennor samt några Pippi och Alfonsböcker på portugisiska.

Nu skulle vi åka vidare för att besöka Creche Ninho i Teofilo Otoni som var anledningen till vår resa.
Vi fick flyga först till Belo Horizonte, där vi fick stanna över natten för enda flyget till Teofilo Otoni i Minas Gerais gick bara en gång om dagen och tidigt på morgonen, tidigare än något flyg från Rio. Minas Gerais är gruvdistriktet i Brasilien och storhetstiden var i början på 1900-talet. Det är välkänt för sina metaller, kristaller och ädelstenar. Belo Horizonte var en sliten stad med mycket klotter. På morgonen flög vi med ett litet propellerplan, vi var ca 15 passagerare. Äntligen var vi framme i Teofilo Otoni.

 

Creche Nino

Vi blev mötta av Ana Beatriz Nogueira (Ana Beatriz), som är föreståndare och drivande kraft för hela verksamheten. Fantastiskt att träffa en person som man har haft kontakt med per brev, fax och nu sista åren per mail!

Creche Ninho är ett barnhem för barn och ungdomar, som antingen är övergivna eller har så svåra hemförhållanden så att myndigheterna har bestämt att de ska bo där i väntan på adoption eller att de kan flytta hem. Idag bor 150 barn där och 50 är mellan 0-5 år. Verksamheten sköts av engagerade och entusiastiska medarbetare. Renoveringen har gått fantastiskt bra om man tänker på att det flöt in en två meter hög lervälling över hela området. Man kunde fortfarande se randen på byggnaderna.

Vi hade med oss en massa mjuk-djur och dockor som vi överlämnade till de yngre barnen. De satt ute på en gård uppra-dade så fint och blev väldigt glada över presenterna. Några kramade glatt sitt gosedjur eller började leka med det. Någon ville byta sin gåva mot något annat men Ana Beatriz sa att barnen skulle lära sig vara glada åt den gåva de fått i stället. FadderbarnsFonden hade tidigare skänkt en röd och en grön stor gunghäst som satt fast i marken.

På spädbarns-avdelningen hade man f n 17 barn. Sängarna hade myggnät och stod tätt. Två anställda skulle ta hand om alla spädbarnen – mata dem, byta på dem och leka med dem. En liten pojke var opererad för vattenskalle och hjärtfel (Ana Beatriz’s man var hjärtspecialist) och satt i en specialstol i sängen. Egentligen skulle det behövas fler anställda på avdelningen, eftersom så här små barn behöver mycken närhet och omvårdnad. Ana Beatriz sa, att barnhemmet tar emot volontärer och att även svenska ungdomar eller vi själva var välkomna att komma och arbeta där under kortare eller längre perioder.

Vi blev bjudna att slå oss ner vid några bord och dricka juice och kaffe med kaka och plötsligt var vi omgivna av barn på alla sidor som också drack mellanmål och tyckte det var roligt med oss besökare. Vi fick se rum där barn satt och lärde sig arbeta vid dator och vi fick se fina handarbeten som barnen får lära sig att göra. Ana Beatriz berättade att det är nyttigt för barnen att lära sig sitta stil-la och göra något med händerna. I favelasområden får de springa vind för våg utan att någon bryr sig. Handarbetena såldes och gav en liten extra inkomst till barnhemmet.

Vi frågade Ana Beatriz om barnen hade det bra på barnhemmet. Hon berättade att det var allra bäst för de barn som blir bortadopterade och barnen själva vill ha föräldrar. Det är ju bäst om man kan finna adoptivföräldrar till barnen medan de är små. I första hand försöker man hitta adoptivföräldrar i Brasilien och i andra hand i Europa.

Tidigare hade många barn genom adoption kommit till Sverige. Det var också genom vår förra personalchef Anders Öhman som tillsammans med sin fru Carin tagit en adoptivson härifrån som Fadder-barns-Fonden kommit i kontakt med just det här barnhemmet. Det är ofta stora barnkullar bland fattiga i Brasilien, 8-9 barn är inte ovanligt. Barnhemmet försöker i möjligaste mån att syskon ska få komma till samma adoptivföräldrar eller åtminstone till samma land, så de får ett gemensamt språk och kultur.

Men det är inte alltid så lätt. Ana Beatriz gav oss ett exempel. En biologisk pappa hade hämtat ett av syskonen och när han gjorde det hade han lovat en av sina andra döttrar att han skulle komma tillbaka och hämta henne också. Den dottern gick naturligtvis hela tiden och väntade på att pappan skulle komma. Under tiden fick ett annat av barnen i den familjen chans att adopteras av ett holländskt par. När ett drygt år gått utan att pappan hördes av förstod flickan att pappan inte skulle hålla sitt löfte, så nu ville hon också bli bortadopterad. Det holländska paret var villigt att ta ett barn till och då gärna den här systern till flickan de redan hade. Men det finns en lag i Holland som säger att ett barn som ska adopteras inte får vara äldre än 7 år och den här flickan hade under tiden hunnit fylla 8 år. Hon fick i stället komma till en italiensk familj. Det innebär att systrarna växer upp i tre olika länder och talar tre olika språk, vilket naturligtvis gör det svårare för dem om de vill ta kontakt med varandra när de blivit äldre.

Som avslutning på dagen bjöd barnen på en mycket fin uppvisning med sång och dans och de visade också upp sina kunskaper i campoeira till ackompanjemang av trummor, en brasiliansk kampsport, där man inte får nudda varandra.
Vi hade med ett par hundra kramdjur och presenter, dessutom gav vi bort Pippi och Alfons böcker på portugisiska. Vi gav även 10.000 kr som en extragåva.

Nästa dag var det dags att säga farväl till Ana Beatriz och flyga tillbaka för ännu en övernattning i Belo Horizonte inför resan upp mot ekvatorn, till Amazonas.

För att utnyttja dagarna maximalt hade vi valt att lägga alla flygavgångar tidigt på morgonen. Väl på plats kändes det lite motigt att gå upp före tuppen för att hinna i tid till incheckningen. Men denna morgon hängde spänningen i luften och allt gick som en dans. Resan tog 5 timmar inklusive 1 timmes mellanlandning i Brasilia. Vi passerade två tidszoner och fick flytta tillbaka klockorna. Checkade in på hotell Brasilia, bara två kvarter från marknaden, i Manaus. Nu blommade köplusten upp ordentligt och eftermiddagen ägnades åt shopping. Allt var av intresse, salladsbestick med papegojor på handtagen, små och större skinnväskor, vackra askar av sten och framför allt all indiankonst.

Morgonen efter blev vi hämtade och körda med bil till en liten hamn vid Rio Negrofloden. Där gick vi ombord på en liten smal träbåt med uppstolpat trätak och en 40-hästars Yamaha motor bak som förde oss till Eco Park lodgen mitt ute i regnskogsdjungeln.

Här var varmt, 35 grader och en luftfuktighet på 70-80 %, och ändå var det bara vår! Som tur var fanns luftkonditionering i vår bungalow. Nu följde tre dagar fulla av upplevelser.
I apskogen fick vi nya vänner. Sociala Tony som väntade ivrigt när vi lade till med båten och gärna hoppade upp och satte sig på vår axel bara det låg en nöt där, Whisky-apan som var röd som en tomat i hela ansiktet och betydligt tyngre att ha på axeln och många, många fler. Alla levde de helt i frihet, framlockade av nötter och frukt för att vi skulle få träffa dem. Vi färdades vidare på floden som vi visste var fylld av alligatorer till en indianby. Där bodde 13 familjer under mycket enkla förhållanden. Barnen, som inte går i vanlig skola utan undervisas i byn, visade oss runt bland hyddorna och indianhövdingen, vi tror han var det för han hade fjäderskrud på huvudet, flätade bastkronor åt oss. Vi fick oss berättat om indianernas seder och sätt att leva och som tack för besöket köpte vi av deras handarbeten.

”Vattnens möte”, platsen där Rio Negro och Amazonfloden möts, gjorde stort intryck på oss. Floderna löper parallellt utan att vattnen blandas, Rio Negro med sitt mörka vatten och Amazonfloden med sitt brungula. En del av förklaringen tycks vara att floderna har olika PH-värde och temperatur. Så småningom upphör Rio Negro och Amazonfloden fortsätter ensam sin färd mot Atlanten.

Vi hade lycka med fisket. Kattfisken och Pirayan var pigga att nappa. Tyvärr var Shamir, vår guide, en genuin djurvän och krokade resolut av det vi fick på kroken och kastade i det igen. Vi hann dock få studera pirayans sylvassa tänder. En sen kväll gav vi oss ut på ”alligator spotting”. Det betyder att man kör omkring i en liten båt och lyser med en stark strålkastare längs vattenytan. Reflexer i ögonen avslöjar obönhörligt varje alligator, som inte blundar. Det var inte så många alligatorer vakna den här kvällen så guiden fick gå iland och hämta en liten en, ungefär 30 cm lång, som inte hade förstånd att simma iväg. Så vi fick i alla fall se en, om än så liten, på nära håll.

En ordentlig fotvandring i djungeln hann vi också med innan det var dags att återvända till civilisationen i Manaus och besök i SOS-barnbyn. Trots att byn låg idylliskt i utkanten av staden var den inhägnad med ordentligt staket. I byn fanns 12 bostadshus och i varje hus bodde en mamma och 8-10 barn. Vi besökte husen där ”våra flickor”, Deborah 16 och 8-åriga Luana, som sponsras helt av Kramforskontoret, bor. Vi hade med små presenter till dem och alla deras ”syskon” och försökte konversera dem på portugisiska, de få fraser vi kunde. Atmosfären var varm och barnen verkade må mycket bra. Det var med glädje i hjärtat vi lämnade barnbyn för återfärd till Rio.

Nu skildes våra vägar några dagar. Lena for till Navegantes, söder om Sao Paulo för att besöka släktingar och vi andra reste med taxi söderut 18 mil efter kusten till Angra dos Reis. Färden tog nästan tre timmar men då hade vi fyllt på 11m3 gas också! Många bilar är gasdrivna här vilket får till följd att bagageutrymmet inte rymmer så mycket mer än en gastank. I Angra var det tänkt att vi skulle ta färja ut till ön Ilha Grande för att bada och ta det lugnt de sista dagarna före hemresan. Väl framme vid färjeläget hade båten naturligtvis just gått. Lite tidigare än vanligt för denna torsdag var helgdag. En ny helgdag sedan två år som folk i allmänhet inte verkade ha en aning om! Påpassligt nog fanns en annan båt, privat och givetvis dyrare som gärna transporterade oss och alla andra som inte visste att det var helg ut till ön.

Ilha Grande visade sig vara en tropisk paradisö, mycket kuperad och helt trädbevuxen. Längs vattenlinjen runt ön finns 77 sandstränder som inte är förbundna med varandra utan man måste färdas med båt mellan dem. Vi bodde i det större samhället på ön. Strandremsan var så smal så vi hade svårt att förstå att här bor 3.000 människor, men när vi följde de små vägarna märkte vi att bebyggelsen gick långt upp efter sluttningarna bakom vårt hotell, som låg precis vid strandlinjen.
Inga bilar finns på ön förutom en, brandbilen.

Här fick vi tyvärr inte uppleva solen men så mycket annat. Vi vandrade på mycket kuperade och ojämna stigar omgivna av regnskogsnatur, vi lyckades efter många om och men hitta fram till den gamla akvedukten från 1897 som försett sjukhuset, numera ruin, med vatten och vi åkte båt till öns längsta playa och badade i de höga vågorna. Dessutom avnjöt vi delikata middagar, brasilianarna kan verkligen laga god mat. Men allt roligt har ett slut och snart var det dags att återvända till Rio för hemfärd till Stockholm.

Vi visste inte då att vi skulle få en bonusdag. Flyget som skulle gått dygnet före vårt blev inställt och dess passagerare fick istället åka med vårt plan. Efter tre timmars köande på flygplatsen blev vi försedda med en dags matkuponger och körda till hotell Gloria i centrala Rio. Just den centrala affärsdelen av staden hade vi inte hunnit besöka tidigare så den extra dagen vi fått ”till skänks” kom väl till pass. Vi passade också på att åka några stationer med Rios tunnelbana som avslutning på en mycket intressant och innehållsrik resa.

 

Sammanfattning:

Brasilien är inte bara sol, stränder, samba, Amazonas – världens största regnskog utan mycket mer.
Brasilien är Sydamerikas mest betydelsefulla land och det femte största i världen, har överväldigande och annorlunda upplevelser att bjuda på. Det bor 175 miljoner människor varav 45 miljoner lever som i Europa och resten lever i yttersta fattigdom. Till ytan är Brasilien större än Europa och det medför långa flygresor om man vill se mer av landet än Rio de Janeiro.
Rio anses vara en av jordens vackraste städer, byggt på sju kullar med den berömda Sockertoppen som landmärke. Stränderna är fantastiska med silkesmjuk sand, surfingvänliga vågor och folklivet. Klimatet är fantastiskt mellan 20 grader på vintern och 30 grader och mer på sommaren.
Sedan har vi baksidan, fruktansvärd fattigdom och elände………….

Filmen Guds stad som visas nu i Stockholm skildrar en favela i Rio på 50-och 60-talen och enligt dem vi frågade så är verkligheten ännu mycket hemskare. Allt arbete som personalen gör på de olika centra är guld värd, så att utsatta barn kan få hjälp och stöd i en så trasig värld som de lever i.

Brasilien är tyvärr känt för sin höga brottsstatistik, men vi råkade inte ut för något och kände oss inte hotade på något sätt. Många kom med varningar och goda råd, som vi tog till oss inför resan, tex att inte bära smycken, dyrbara kläder, klockor, kameror, gå omkring på mörka smågator. Precis som i andra storstäder finns det gott om ficktjuvar, så man ska inte gå omkring med hela reskassan på sig. Även om vi bodde på enklare hotell, så hade vi bokat att det fanns luftkonditionering och säkerhetsbox på rummet. Det är mycket lätt och billigt att ta taxi, men man får vara beredd på att få en rallytur ofta utan säkerhetsbälte.Hotellpriserna låg på ca 200 kr per person inkl. frukost. Prisvärt liksom maten.

Maten är ett kapitel för sig. Vilka fantastiska frukostar vi fick överallt. Ett överdåd av mango, papaya och ananas, fruktjuicer mm. Fantastiskt gott kött fanns det också, vi var på en churrascaria, där kyparna kommer med ett tjugotal olika köttbitar, en i taget, som de skär tunna skivor av. Att besöka ett sådant ställe är ett måste.

Människorna var öppna, glada och verkade ta livet med en klackspark.
Språket: Det var absolut en klar fördel att ha studerat litet portugiska i förväg. Det visade sig att även om vi hade bokat en taxi med en engelskspråkig chaufför, så kanske kunskapen tog slut efter hello och vad resan kostade.

Luiz Inacio Lula da Silva (kallad Lula) har nu varit president i ett år och han har stora planer. Ett av hans största åtaganden är att få bukt med korruptionen. Offensiven fortsätter mot kriminella politiker, domare och poliser. Han har försökt att genomföra ett projekt som kallas ” fome zero”, noll hunger men eftersom det finns så många miljoner människor som svälter, så räcker hjälpen inte till. Däremot förbereder han nu en stor satsning på infrastruktur som bostäder, avlopp och stora allmänna projekt som behöver arbetskraft och generar pengar omedelbart.

Man förväntar sig en rejäl tillväxt under 2004, kanske 3-4 procent. De personer som vi pratade med hoppas att han ska bli omvald om tre år, för på fyra år hinner man inte ändra på ett sådant samhälle. Det invandrar dagligen folk till storstäderna, bönder och andra som inte kan försörja sig på hemmaplan. Städerna kan inte ta emot mer folk, slumområdena växer. Det enda som gäller är att bygga ut infrastrukturen så att folk kan flytta hem igen i någon mån eller i vilket fall hindra att fler flyttar till städerna.

På fjorton dagar hinner man bara se en liten del av Brasilien eftersom landet är så stort. Medräknat från och till Stockholm gjorde vi 11 flygresor, mängder med resor med taxi och båt. Apropå taxibilar så drivs de ofta av gas och det medför att bagageutrymmet är litet, så våra stora resväskor fick inte plats. Det finns oerhört många fler intressanta platser att besöka och den här resan har absolut gett mersmak att se fler platser i detta fantastiska land.

<- Tillbaka