Klockan 6.00 fredag morgon den 22 mars träffades Karin Vikner, Anita Hagelin med make Pierre, Gunda Ahlström och undertecknad på Arlanda för att flyga till Riga via Helsingfors.

Vi hade vid ett besök i september 2000 på en skola i Riga för blinda barn och för barn från problematiska miljöer blivit bjudna på en liten musikshow av en grupp elever. När vi frågade om de hade några speciella behov kom önskemål om ett elektriskt piano och inspelnings- och uppspelningsapparatur. Efter mycket funderande och långa diskussioner gick vi med på deras önskemål och lät skolan köpa utrustningen ifråga i en affär i Riga som sände fakturan till oss.

Vi blev bekymrade när vi inte fick något tack eller erkännande i klartext. Gång på gång diskuterades hur vi skulle få bekräftat, att den utrustning som vi betalat för verkligen fanns i skolan. Svaret kom när vi i början av detta år fick en inbjudan till skolans 75-årsjubileum.

Vi bestämde oss genast för att tacka ja. Vi ombads infinna oss dels på skolan fredag kl. 12.00 den 22 mars, dels på en närliggande teater lördag kl. 12.00 för det egentliga jubileet. Vid båda tillfällena bjöds på musik som framfördes med den utrustning vi skänkt skolan. På fredagen visades också en utställning i skolan om dess historia.

Jubileet ägde rum i en stor, fullsatt teatersalong, där programmet förutom sång och musik upptog en lång rad tal av honoratiores (däribland statsministern) och ett antal f.d. elever i Raima School som skolan heter. Den är uppkallad efter en nationalskald och politiker, vars namn och porträtt förföljde oss mer eller mindre under hela Riga-vistelsen. När de lettiska talarna var färdiga fick vår lilla delegation (minus Pierre) bestiga scenen. Karin höll ett uppskattat anförande med de första meningarna på lettiska. När hon gick över till engelska tolkade en dam till lettiska. Vi överlämnade en stilig blomsterbukett till rektorn Juris Smit, som med ett stort antal lärare satt på scenen under hela föreställningen. Vidare överlämnade vi några Astrid Lindgren-böcker och Selma Lagerlöfs Nils Holgersson. Några av böckerna presenterades i lettisk översättning. Anita gjorde ett snyggt inlägg på engelska om en av böckerna. Det blev en lång applåd när vi tågade ned från scenen. Vårt huvudsyfte med resan var nu uppfyllt. Vi hade fått se och höra den av oss skänkta musikutrustningen i skolan på fredagen och på teatern på lördagen. Karin hade naturligtvis berättat om vår gåva i sitt anförande.

Från teatern promenerade vi till ett konstmuseum motsvarande vårt Nationalmuseum och tittade på såväl lettisk som annan konst. Grundaren av Raima School fanns där i helporträtt.

Riga med dess fina gamla stad ligger öster om den ganska breda floden Daugava som rinner ut i Rigabukten någon mil norr om Riga. Vi bodde den här gången på ett stort hotell väster om floden med fin utsikt över vattnet och staden. Hotellet tillhandahöll transport över bron till centrum, men ibland promenerade vi. Lördag kväll åt vi middag på en trevlig restaurang i ett källarvalv från 1300-talet i den gamla staden.

Söndag morgon tog vi buss till barnhemmet Children Orphanage APITE, som drivs med allmänna medel i en ordinär Riga-stadsdel. Det är av samma typ som det Children´s House som vi besökte i september 2000. Det finns totalt sex statliga barnhem i Riga. Vi togs emot av Liene Frischenbrudere som är ansvarig för hemmet. Det grundades för fyra år sedan.

Sociala myndigheter och polis och även en BRIS-liknande organisation anvisar barn till de statliga barnhemmen. APITE som har barn mellan 4 och 18 år var vid vårt besök fullbelagt med 52 barn, varav 30 pojkar. Det är en blandning av lettiska, ryska och zigenska barn.

Man bor i familjegrupper. Förutom allmänna medel mottages också bidrag från Röda Korset och enstaka privatpersoner i Lettland. Nordiska Rådet har anslag för barn som bedöms vara i riskzon i Baltikum och ett antal andra f.d. Sovjet-republiker. APITE hade ansökt om sådant stöd för årets sommarläger. Barnen får vistas vid havet en längre tid.

APITE har 32 anställda (för 52 barn – en imponerande siffra). Därav är 16 pedagoger och fyra administratörer. I Estland har vi hört att staten är mindre intresserad av att hjälpa ryska barn till barnhemsplatser. Sådan diskriminering lär inte förekomma i Lettland. Barn får vara på statliga barnhem upp till 18 års ålder. Problemet är vad som skall hända med dem därefter. Det är mycket svårt att ordna såväl bostad som arbete.

Föreståndarinnan Liene gjorde ett mycket sympatiskt och kompetent intryck. Hon avser besöka en släkting i Stockholm i sommar, och Karin föreslog att hon skulle slå en signal när hon är här. Söndag eftermiddag gick vi skilda vägar. Karin, Gunda och undertecknad tog tåget till badorten/förorten Jurmala, medan Anita och Pierre besökte ockupationsmuseet, som visar hur Lettland och lettländarna lidit under olika ockupanter. Vi andra missade det eftersom museerna har måndagsstängt.

Jurmala ligger några mil väster om Riga nära mynningen av floden Lielupe längst ned i den vida Rigabukten. Vi bestämde oss för att ta tåget från centralstationen i Riga. I biljettluckan talades inte ett ord engelska, och tydligen fick vi inte rätt biljetter. Komplikationer uppstod nämligen på tåget, där vi uppvaktades av konduktörer och inspektör, som krävde oss på mer pengar och bombarderade oss med sin lettiska svada. Vi begrep inte ett ord men kom i alla fall fram. Märkligt nog var damen i biljettluckan i Jurmala riktigt duktig på engelska.

Vi promenerade ned till stranden. Det var isande kallt i en frisk nordlig vind som gjorde vågkammarna vita av skum. Sandstranden är den finaste man kan tänka sig och förefaller evig i båda riktningarna i den vida, djupa bukten. Platsen skulle kunna vara en av Östersjöns finaste badorter, kanske den finaste. Vi hade väntat oss en rad förfallna hotell men blev angenämt överraskade. Det mesta var renoverat och i gott skick. Själva orten var också tilltalande med en bred, fin gågata parallellt med stranden genom Jurmalas affärscentrum. Några malplacerade betongklumpar vittnade om att Sovjet brukade skicka förtjänta parti- funktionärer på badsemester vid Rigabukten.

Vi hade fått ett mycket positivt intryck av Jurmala när vi tog tåget tillbaka till Riga. Precis som på ditresan satt vi på träbänkar, och tåget stannade vi varenda station. Måndag förmiddag skulle vi besöka ett barnhem som drivs av den lettiska Frälsningsarmén (FA). Vid vårt förra besök i Riga hälsade vi på i ett barnhem som startats av svenska FA och sköttes av svenskor. Där var standarden mycket hög.

Vi blev nu hämtade av chaufför med minibuss som tog oss till fattigkvarter och till lettiska FA:s barnhem, som kallas Betaniahemmet och är inrymt i ett över hundra år gammalt trähus, som inte fått något underhåll i modern tid. Vi togs emot av föreståndarinnan Jana, en stor, rund, glad och varm kvinna som talade hjälplig svenska. Hon har mycket med Sverige att göra eftersom FA i Lettland på sätt och vis lyder under FA i Sverige och får huvuddelen av sina medel därifrån. Huset såg trevligare ut inuti än utanpå, men standarden var mestadels mycket spartansk. Hemmets tolv barn sov alla i samma sal. Riga stad betalar drygt 30 kronor per dag och barn, och FA i Sverige betalar hyra, el och värme. Här finns bara tre anställda, och de sköter också soppköket för traktens många fattiga. Soppköket har servering i två omgångar tre dagar i veckan. De tolv barnen sjöng för oss.

Äldst var en flicka på 15 år som heter Natalie och som sedan många år är ett av våra två fadderbarn i Lettland genom FA. Det andra är hennes bror Juris, 9 år, som också bor på Betaniahemmet. Pojken har bott där fem år, medan systern Natalie kommit dit helt nyligen. Hon hade dessförinnan bott hemma och hjälpt till att hålla ihop familjen. Natalie och Juris har fyra andra syskon. Den vanligast anledningen till att barn kommer till barnhem är föräldrars missbruk. Eftersom Natalie är betydligt äldre än de andra elva barnen på hemmet får hon hjälpa till en hel del också där. Hon går naturligtvis i skola liksom de andra barnen i skolålder. Natalie och Juris satt med oss till bords en bra stund. Natalie verkade mycket rar och kunde lite svenska och engelska. Juris uppgavs förstå lite svenska. Vi fick alla en spontan kram av Natalie när vi lämnade hemmet. Hon skulle i sommar få komma till Sverige på ett musikläger som anordnas av FA. De sociala myndigheterna anvisar barn också till Betaniahemmet. De föredrar de statliga hemmen som ej är religiösa men kommer till FA när det är fullbelagt på de statliga. Vi fick träffa en pojke som FA berett plats åt nyligen och som inte hade kunnat placeras på statligt hem. Hans mamma var gravt alkoholiserad och hade regelbundet hällt sprit också i sonen för att få honom lugn och tyst. Föreståndarinnan hade träffat både modern och den 7-8-årige sonen kraftigt berusade. Pojken stod nu och sjöng för oss. Han var alldeles för liten för sin ålder, förmodligen hämmad i växten av spriten – mammans och den egna.

Föreståndarinnan Jana spred en varm och vänlig stämning omkring sig, men livet i hemmet har en starkt religiös prägel. Vi hade med oss presenter till Natalie och Juris. Natalie fick (via Jana) pengar till ett par skor som hon och brodern skulle gå ut och köpa, och pengarna som blev över skulle de få festa på efter eget tycke. Vi lämnade ett belopp till Jana som hon skulle dela ut till de andra barnen, som på så sätt skulle få drygt 30 kronor var och slippa känna sig helt lottlösa. De tolv barnen plus 86 barn från det fattiga grannskapet får i sommar 52 dagars sommarvistelse vid havet. Personalen på Betaniahemmet blir ansvariga även där, förhoppningsvis med förstärkning. När vi gick ut från hemmet stod soppgästerna i kö och väntade. De uppgavs bo på natthärbärgen och såg mycket fattiga ut. De hade fått kläder från svenska klädinsamlingar, och en storväxt man ropade till oss att vi skulle hälsa Sverige att han behövde större kläder. Han demonstrerade sina byxben som flaggade på halv stång. Vi erfor att soppgästerna också får hjälp med hygienen. Deras kläder tvättas och de anmodas duscha i fint duschrum som vi fick se.

På hemvägen från Betaniahemmet uppsökte vi anvisade tygaffärer på jakt efter billiga, bra tyger för nästa juls förkläden. Priserna var låga, men tyvärr motsvarade inte tygerna den kvalitet som vår sömmerska begärt genom att sända med tygprover. Därför blev det ingen affär. På hemvägen såg vi från flygplanet industriområdet omkring floden Daugavas lopp norr om Riga och utloppet i Rigabukten kanske en dryg mil norr om stadens centrum. Under flygresan blev Karin bekant med en svenska med lettisk bakgrund som arbetar i Sveriges Radios Utlandsradio och sköter program riktade mot Lettland. Vi var alla nöjda med den innehållsrika fyradagarsresan.

<- Tillbaka